Fourteen.

För tre år sedan lärde jag mig att inte planera framtid. Mestadels för att jag för första gången insåg att framtiden aldrig är konstant. Jag lärde mig att den faktiskt inte är ett faktum. Och att den kan försvinna när helst. Så jag hatar att planera. Att bestämma. Och att göra upp planer. Inte för att jag är rädd för att saker inte ska bli av. Utan för att jag är rädd för att bli sårad. För att stå där själv. Dagar senare. Och veta att framtiden inte blev som jag ville. För det svider.