Fourteen.

En eftermiddag för mer än ett år sedan satt jag på en buss och tittade ut genom fönstret. Det var solsken utanför och jag bländades nästan av strålarna som reflekterades i vägskyltarna längs gatan. Jag hade ont i ryggen av att ha suttit för länge och det bultade i huvudet efter timmar utan mat. Mest ont gjorde det ändå inombords. Där jag satt verkade hela världen passera obemärkt förbi och det enda som stannade i mitt fokus var tanken på vad som var på väg att ske. Mitt hjärta höll på att gå sönder. Av anledningar jag inte kunde förstå, inte kunde bestämma över, inte rådde på. Jag minns att jag tänkte att något aldrig gjort så ont tidigare, att smärtan inte gick att stänga inne, lägga i ett hörn och glömma bort. Jag minns att jag tänkte att vissa känslor är så stora att det inte är normalt att dom ska få plats i kroppen av en flicka. Jag minns att jag såg i mörker.

Jag minns också att jag månader efteråt inte för allt i världen kunde känna igen personen som suttit på bussen den där eftermiddagen. Att allt var så bagatellartat och litet att det var skrattretande. Jag minns känslan av lättnad som infann sig i mitt bröst. Och utan den erfarenheten, hade jag aldrig suttit här, idag.